coachlife.blogg.se

Den långa försäsongsträningen och förberedelserna är nu över och snart smäller det på riktigt. I morgon fredag startar världscupen i Berlin. Jag är på plats och med mig har jag tre åkare som ser hungriga ut för race.

 

Vad kan man då förvänta av En som gör världscupsdebut, En som har haft en si så där försäsong med mer fokus på rehab och att landa efter intensiv 2013-2014 säsong & En junior? Inget, mer än att jag kräver att de gör sitt absolut bästa och går i mål med känslan av att de inte inte kunde få ut mer av denna dag som de tävlar, kort & gott - Pressa sig till max. Detta mål ska vi ha med oss genom hela säsongen och kanske att detta leder oss vidare i processen mot att nå uppåt i resultatlistan. Vi är fortsatt ett väldigt ungt och orutinerat lag trots OS-deltagande och JVM-guld från förra säsongen. Det tar många år att nå den absoluta världseliten på seniornivå och vi har tagit 2-3 steg på den vägen. Det långsiktiga målet som jag har är att ha minst 3 aktiva på startlinjen i samband med OS 2018 och med siktet inställt på att jaga medaljer på OS 2022. Fram tills dess behöver vi få ut fler åkare i världscupssammanhang, avancemang i resultatlistan och fler juniorer som är villiga att jaga de aktiva som finns med i laget just nu. För det krävs ett långsiktigt smart och hårt arbete både från min sida men även från svenska åkare och tränare. Det ska finnas ett sug och en hunger från allas håll att göra detta jobb. Likaså att vi samlar kraft ihop och gör mycket utav jobbet tillsammans, inte varje dag men i fler perioder på året. Jag kommer att återkomma med tankar & idéer framöver. Planer för framtiden finns.

 

Förutom världscupen i Berlin väntas fler världscuper och internationella mästerskap. EM för denna säsong går i Ryssland vilket jag hoppas på att kunna skicka ett fullt lag. Världscupen i Hamar blir intressant då denna tävling är uttagning till Allround-VM i Calgary och givetvis Junior-VM i Polen. Utöver det så ska mina två söner, Vincent & Finn, få ett till syskon. I mitten av mars planeras det komma en bebis, vilket gör att min sista tävling för säsongen blir Junior-VM. Min gravida fru Helen kämpar på med foglossning, studier & självklart fostra mina söner medan jag drar runt. Förhoppningsvis bidrar jag med något positivt medan jag är hemma. Hemma är något som jag själv anser mig varit mer än tidigare säsonger då vi valde att inte åka till Asien på de två första världscuperna för säsongen. I samband med denna period bytte min pappa sin klaff i hjärtat. Ett ingrepp som enligt läkarna gick mycket bra, men som son har det varit en läskig och nervös väntan på att han ska få komma hem och leva "det normala livet"igen. För mig spelar det ingen roll att läkarna säger att dessa ingrepp är relativt vanliga och utfallet blir så gott som alltid bra. Att öppna upp bröstkorgen och "gräva" i ett hjärta är inget som bara rinner ut från ens huvud och tas med en klackspark. Nu är pappa hemma igen och verkar må riktigt bra. Han är flitig och gör sin dagliga rehab och det känns som att jag kan andas ut och slappna av lite mer än innan.