coachlife.blogg.se

Hemkomsten från äventyret på andra sidan Atlanten blev inte vad jag hade önskat och hoppats på. På planet hem var målet att sova så mycket som möjligt, men tyvärr är jag ingen höjdare på att sova sittandes. Jag gjorde ett gott försök och fick iallafall ihop någon timma totalt sett över ca 14 timmar på resande fot.
Väl hemma hade jag skissat på en plan som jag verkligen såg fram emot, tyvärr grusades den av kraftig förkylning och halsont. Detta i kombination med jet-lag är inget jag rekommenderar. Jag vill bara påpeka att när JAG blir förkyld så innebär det en total avdäckning. Jag kanske är språkrör för det manliga könet kring denna sjukdom, men jag lämnar det utanför detta inlägg. Det otroliga med denna sjukdom var att den var borta redan efter 4 dagar, vilket aldrig har hänt innan. Detta har jag min fru att tacka som bad mig att vila och ligga till sängs för att bli "hel & frisk". Väl på fredagen passade jag därför på att göra så gott som möjligt utefter min tänkta plan. Att äntligen få vara med mina nära och kära i ett relativt normalt tillstånd var något jag verkligen såg fram emot. Leka, umgås och till och med starta med julpyntet. Det fick bli lite julpynt redan då, kanske är lite tidigt, men med tanke på min frånvaro hemma och att jag nästa gång kommer hem den 8:e december så var det läge att ta del av uppstarten av julen.

På söndagen var det återigen läge att ta fram resväskan för att packa inför nästa äventyr, världscup i Astana (Kazakhstan). Tidigt på måndagsmorgonen stack jag till Landvetter för att både hinna jobba lite och säkra att jag skulle hinna med planet. Efter ca 7 timmars resande intogs Astana. Denna stad känns för mig som en kopia av Dubai. inte för att jag har varit i Dubai, men jag har sett bilder. Mycket utav Astana känns helt nybyggt. Höga och nybyggda skyskrapor, enorma arenor för skridsko, hockey, velodromcykel och många andra komplex för att utöva idrott. Det är olika projekt och byggen här och var. Men man kan också se den äldre delen av staden med dess skramliga skjul där jag tror en del av invånarna bor. Luften känns väl inte helt ok för en lantis som mig. Med tanke på alla bilar, bussar & lastbilar som kör dygnet runt, tillika hänger på tutan så fort det är nått så är det väl befogat med luften. Troligtvis överlever jag detta med, då jag mesta dels hänger på hotellet eller skridskobanan.

I Astana kommer världscup 3 köras och med mig har jag David Andersson. David kommer att köra 1500m och 1000m och jag ser fram emot hans lopp. Precis som jag alltid gör när det är tävlingsdags. Följ tävlingarna HÄR

Nästa inlägg får bli en summering av tävlingarna samt nästa stopp. Berlin.

Med vänliga hälsningar

Mattias

Sitter just nu på den första flighten mellan Salt Lake City och Chicago. Efter att har varit ute nästa 1 månad så är det äntligen dags att bege sig hem till familjen igen.

Hur har det gått då? Jo vars…helt ok…lagom bra. Hade troligtvis mitt svar blivit om jag inte tagit del av den amerikanska mentaliteten och ödmjukheten under perioden här i US. Men nu blir svaret;

- Damn we are f %#=”ng good man!! Jag är otroligt stolt över mina åkare och hur de prestera, fokuserar och förbereder sig inför sina olika utmaningar. För mig innebär mentalitet och ödmjukhet att både respektera sina motståndare men samtidigt vill man inget annat än att bara slå dom. Likaså ge de en handskakning, klapp på axeln eller beröm för deras prestationer. Vi toppar inte resultatlistorna men målet är att jobba oss upp dit. Jag anser att vi har ett bra läge med hungriga åkare som har en klar målsättning att bli bäst. Arbetet dit görs inte på en säsong, det krävs ett antal år till med träning och tävlingar. Vi lär oss något nytt under varje stopp vi gör och det viktiga för mig är att dra lärdom av vad som fungerat bra och vilket som fungerat mindre bra. Likaså krävs det en portion av rätt inställning till sin idrott och arbeta med denna inställning under sin elitkarriär.

Resultaten för David & Nils blev 4 personliga rekord samt 1 junior rekord på 5000m. Johanna som också var med noterade nya svenska rekord på 1000m och 1500m samt personliga rekord. Vi finns nämnda på diverse OS-deltagarlistor som cirkulerar. Det är klart att det svårt att inte titta på dessa listor, men det är först i december/januari som vi vet om det eventuellt blir en OS-biljett.

Jag kan med gott mod säga att vi har gjort allt vi har kunnat för att prestera på topp inför dessa två världscuper. När man går in på detaljnivå så finns där alltid någonting man tar med sig. Dessa detaljer håller jag för mig själv, och förhoppningsvis kan man se resultatet av detaljerna senare i vinter.

I samband med vistelsen i Nord-Amerika har mina aktiva tävlat på hemmaplan. Tyvärr har jag inte hunnit dyka in resultatlistan, men av den individuella dialog jag har med mina åkare så är både de och jag nöjda. De flesta ligger i en hårdare träningsperiod just nu med fokus på att åka fortare runt mitten och slutet av december. Det glädjer mig också¨att följa olika sociala medier kring hur svensk hastighetsåkning på skridskor tar steg framåt. Att läsa aktiva glädjande meddelande om nya PB´s och glädjen med att få tävla. Likaså gläds jag mig att läsa att vårt stora hopp på short-track, Jacob Janssons framfart på ST-banan. Nya svenska rekord i stort sett varje tävling. Jag säger som min tidigare adept Sofia Hassel (tidigare Albertsson) skrev till Johanna Östlund då hon noterade nytt svenskt rekord.

”Där rök det rekordet, inte oväntat, rekord är till för att slås!”

Eller som min vän och tidigare förbundskapten Andreas Larsson hälsade:

”Rekord ska slås regelbundet, medaljer och titlar är för evigt!”

Det är bara att instämma, utan nya rekord stannar utvecklingen. Genom att vara nyfiken, intresserad, öppen och en smula intresse av vetenskap och forskning kan vi utvecklas ännu mer och därmed radera ut rekord.

Så vad händer nu?
-Shut down my cellphone and mail, then play with my kids and take care of my beautiful wife…som jag sa till en kollega innan avresan. Jag blir hemma i cirka 6 dagar innan avresan till Astana och Berlin. Så ska jag kunna prestera som bäst i mitt coach och tränaruppdrag så det just det som behövs. Stänga av skridskomotorn för några dagar, trimma den och sen fullt tryck i 14 dagar. Någon timme här där kommer jag vara lite skridskoinvolverad med mina aktiva i Trollhättan. Då passar jag även på att ta med mina barn och åka lite skridskor med de. Detta är något jag längtar och ser fram emot.

Känslan som uppfinner sig när man väl sätter sig på sin plats på planet är obeskrivlig. En stor längtan är det. För skridskofolket är det ungefär samma känsla som uppfinner sig då man lagt ner en hel vår och sommar för att sedan få åka på det första islägret. Man vill bara ut och få känna på isen och se vilken status man är i nu. Bambi eller Sven Kramer? Man är lite nervös, pirrig och liknande känsla kan man säga är att äntligen få möta sina barn och fru. Hur mycket har mina barn vuxit, vilka leksaker är det som gäller, vilka appar är mest inne, hur mycket pratar Finn, vad har hänt på förskolan för Vincent och massa annat som jag ser fram emot. Likaså hur mår min fru, ska jag boka SPA, massage, frissan, hotell eller sätta mig in hennes studier och bidra med någon form pedagogisk kunskap. Jag har redan gjort ett schema för saker som jag ska hugg in i, b.la. matlagning, städning och annat smått och gott. Troligtvis kommer jet lagen kicka in, så här gäller det att ta tillvara på varje minut när jag väl är vaken. Som jag skrev tidigare så lär jag mig nya saker vi varje skridskostopp. Samma sak gäller hemma. Som ofta kommer jag hem och är trött på ”mitt sätt” och möter min fru som är ”trött på sitt sätt”. Så ibland kan en lätt krock ske. Därav har jag lärt mig att vara ödmjuk vid hemkomst och verkligen lägga fokus på att vara en god far och make. Så nu gäller det att snäppa upp, sluta klaga och visa inställning.

- Cabin crew 10 minutes to landing
Dags att stänga av datorn och slå ihjäl några timmar i Chicago. Därefter blir nästa mellanlandning Stockholm och vidare mot Göteborg.

Over and out!

USA och Salt Lake City är nu lämnat och just nu befinner jag mig i Calgary i Kanada. Salt Lake City är inte dett avslutat kapitel. Jag och åkarna kommer att resa dit igen den 11:e november. 

 

Salt Lake är bl.a. känd som Mormonernas huvudstad, men några mormoner såg vi inte mycket av. Däremot stoltserar amerikanerna med sin stora och mäktiga "stars and stripes" flagga. Man kan verkligen känna att de är stolta över sin flagga och sitt land. Blev dock väldigt förvånad en dag då jag förde en dialog med en soldat för US Army. Han ställde en rak och öppen fråga som löd: Vad tycker ni egentlinegn om vårat land och vi som bor här? Jag blev relativt paff och fick tänka igenom relativt länge vad jag egentligen tycker? Jag har inget ont om USA utan tycker att folket är väldigt trevliga och bemötande. Visst, amerikanerna gillar stora saker som bl.a. stora bilar med en stora motorer, och att man verkligen går all in när man vill utföra något. Ibland kan det ha sina fördelar tillika sina nackdelar. USA är inte landet "lagom", tror inte ens det begreppet finns här. Soldaten som numera står på reservlistan och väntar på uppdrag i armen var av en annan åsikt. Han var lite lätt avundsjuk på oss som bor i Sverige och Europa. Han menade på att USA är på väg åt helt fel håll, och han hade inget emot att följa med oss hem. Likaså var han ett stort fan av Volvo, så mitt i vår diskussion kring hur våra länder fungerar så hamnade vi i prat kring olika volvomodeller. Han visade bilder på sina favoritbilar och vilka han hade haft under åren. Vi var väldigt överrens om att Volvo är en väldigt bra bil. Vår bil under vistelsen i Salt Lake var en skön Chevrolet, modell större. 

 

Har ställt mig frågan ett par gånger innan jag valde att dra igång den. Tanken är att delge mitt liv som pappa till två underbara pojkar, att vara en äkta make till min underbara fru Helen och som skridskotränare/ledare för ett gäng otroligt duktiga skridskoåkare i Svenska Skridskoförbundet och Skridskoklubben Trollhättan.

 

Förtillfället befinner jag mig på resande fot, närmare bestämt i Salt Lake City, USA. Som så många andra dagar under hösten och vintern så präglas min vardag av träningsläger och tävlingar. I Salt Lake har vi just nu ett förberedande läger inför nästa helgs världscup. Världscupen drar igång i Calgary, Kanada för att sedan fortsätta i Salt Lake, Astana (Kazakhstan) och Berlin (Tyskland). Därefter blir det hem till familjen och njuta, leka och framförallt avlasta min fru som får dra ett STORT lass när jag är bortrest. Efter jul och nyår fortsätter livet som coach.

 

Varför väljer jag detta liv när jag kan vara hemma och eventuellt ha ett normalt liv med arbete mellan 7-16? Hastighetåkning på skridsko är något jag vuxit upp med och är en stor och viktig del i mitt liv. Jag var själv aktiv skridskoåkare och startade min karriär då jag var 4år, runt 23års ålder valde jag att sadla om till tränare. Jag har väl egentliga inga resultat att skryta med som aktiv, förutom 9,9sek på 100m utomhus ;) Mitt starkaste minne från min tid som aktiv skridskoåkare är främst att det tar frukstansvärt mycket tid av ens liv för att bli en bra skridskoåkare. Mycket handlar om prioriteringar av sitt liv. Genom åren har många vänner utanför idrotten kommit och passerat, några finns allt kvar. Däremot har jag träffat många nya vänner genom idrotten, bl.a. min fru. När jag sadlade om till tränare blev jag mer och mer medveten om mycket som berör idrottandet. Allt från träning, mat, teknik, socialt liv utanför sin idrottande, livpusslet och mycket annat för nå en högre nivå som skridskoåkare. Att få delge mina kunskaper och erfarenheter till aktiva som har samma mål som jag själv hade är en stor fröjd. Jag vet hur ont det kan göra i kroppen när man pressar den till max, jag vet vilka olika känslor som kan uppstå då man presterat som bäst i tävlingssamanhang och tillika när det har gått mindre bra. Så det finns fördelar med att själv försökt nå toppen och framförallt att få pressa sin kropp till det yttersta. Jag är väldigt glad över att kunna ha min idrott som yrke och bistå med kompetens till hungriga skridskoåkare som vill nå toppen. 

 

Så är mitt val av yrke det bästa sätt att fostra två barn och vara just en äkta make? Ibland är det otroligt jobbigt att lämna sin familj för att pusha andra farmåt i rätt riktning. Samtidigt vet jag med mig att när jag väl är hemma så är min familj prio 1. Det handlar om prioriteringar och kunna lägga sitt yrke åt sida för att ge familjen all tid. När jag är bortrest så är jag otroligt glad över dagens teknik. Via Facetime, Skype och andra appar så får jag både se och prata med min familj. Då känns det inte lika jobbigt att vara bortrest. Ger mina barn mig två minuter så känns det som att alla är nöjda, mer vill de inte prata med mig ;) Barnen tycker det är mer spännande att trycka på iPadens röda knapp, vilket innebär Avlsuta samtalet. Med hjälp av digital teknik så gör det mitt liv lite lättare då saknade börjar knacka på dörren.

 

Så med hjälp av denna blogg kan jag delge mina upplevelser som tränare, pappa och make. Välj själv om du är intresserad av att följa med eller avstå. Valet är fritt....allt handlar om prioriteringar.

 

Kommande inlägg kommer att handla om vistelsen i Salt Lake City.